isabella

jag vet inte var jag ska börja, men mitt liv faller i bitar. allt på sistone har kommit som ett slag i magen, fan. jag var riktigt jävla kär, helt sjukt. men som vanligt så blev allt krångel och bara skit. jag orkar inte. jag ska ALDRIG låta mig själv bli kär igen, aldrig. jag tänker såjävla mycket på dig, fan fan fan. jag kanske borde glämma allt, men vill jag det? jag tänket hela tiden på allt, skolan, alkoholberoendet, hormonfelsakenbajs, jag kan inte sova om nätterna, jag har tappat matlusten och en stor del livsglädje, jag skulle inte bry mig om jag levde eller inte just nu, inte bara för arr du inte finns i mitt liv längre, utan andra saker oxå . jag är inte njöd med mig själv, jag måste bärja träna, börja banta. sluta äta ? det känns som att det enda jag gör är att gråta,  jag har INGEN. jag är ensam, ingen att prata ordenligt med, fan. det hade nog varit bäst att bara glömma,  glömma allt och flytta långt bort,  bort från allt. börja om från början men vill jag verkligen glömma allt? Ne, jag måste ta avstånd från allt och alla. kan inte träffa folk. jag går i bitar. jag vet inte om gammla bella någonsin kommer att komma tillbaka den här gången. man får se. jag klarar inte av det här, jag har blivit en svag obetydlig människa. FAN! jag som var stark. Helvete!